Vem kan bli familjehem? Vad kommunen faktiskt tittar på, och vad som bara är myt

Det är en tanke många bär på tyst i flera år. Du hör ett reportage, känner någon som är familjehem, eller läser en annons och tänker: skulle jag kunna? Och nästan direkt kommer nästa tanke, den som brukar stänga dörren: "nej, jag är ju ensamstående", "vi bor i hyresrätt", "jag är nog för gammal", "vi har inga egna barn, då räknas man väl inte".

De flesta av de där invändningarna är myter. Inte i betydelsen "lite överdrivna", utan i betydelsen att de ofta saknar grund i vad lagen faktiskt kräver. Det som gör dem sega är att de ser ut som fakta. Många verksamheter listar sina egna krav på sina sajter, och när du läser tio sådana sidor börjar en verksamhets interna riktlinje kännas som en nationell regel. Den här texten försöker göra en enda sak ordentligt: skilja på vad lagen kräver, vad kommunen faktiskt tittar på, och vad som bara är konvention eller myt.

Vad lagen kräver, och vad den inte gör

Socialtjänstlagen reglerar att ett barn som placeras ska få god vård i ett tryggt hem, och att socialnämnden ska utreda det tilltänkta hemmet innan ett barn flyttar in. Det lagen är noga med handlar om barnets säkerhet och om att kommunen gör ett grundligt arbete. Det lagen däremot inte gör är att räkna upp en checklista på hur din familj ska se ut.

Där finns ingen paragraf som säger att du måste vara gift, äga ditt boende, ha egna barn, vara under en viss ålder eller ha en viss inkomst. Socialstyrelsen skriver rakt ut i sitt material om familjehem att ensamstående, samkönade par, ombildade familjer och pensionärer behövs precis lika mycket som den traditionella kärnfamiljen. När en verksamhet ändå ställer upp sådana krav är det deras egen bedömningsmodell, inte lagen som talar. Det är en helt legitim sak för dem att göra, men det är värt att veta att det är en konvention du kan möta hos den ena och inte hos den andra.

Myterna, en och en

"Jag är ensamstående." Du kan bli familjehem ensam. Socialstyrelsen är uttrycklig på den punkten. Det utredaren tittar på är om du har tid och ork att ensam bära ansvaret, och gärna ett nätverk runt dig, inte om det står en till vuxen på hyreskontraktet.

"Vi bor i hyresrätt." Upplåtelseformen är inte ett lagkrav. Det finns inget som säger att du måste äga en villa. Däremot vill de flesta verksamheter att barnet ska kunna ha ett eget rum, så det är själva utrymmet och lugnet i hemmet som vägs in, inte om du hyr eller äger.

"Vi har inga egna barn." / "Vi har redan barn hemma." Båda funkar. Att sakna egna barn är inget hinder, och att ha barn hemma är det inte heller. Om du har barn tittar utredaren på hur en placering skulle påverka dem, vilket är rimligt och en del av helheten.

"Vi är ett samkönat par." Sexuell läggning saknar betydelse för om du kan bli familjehem. Du bedöms på exakt samma grunder som alla andra.

"Jag har utländsk bakgrund." Inte heller det är ett hinder. Tvärtom finns det ett behov av familjehem med olika bakgrund och olika språk, eftersom barnen som behöver ett hem också har olika bakgrund.

"Jag är nog för gammal, jag har fyllt 60." Här är det extra viktigt att vara noggrann. Socialtjänstlagen sätter ingen övre åldersgräns, och Socialstyrelsen räknar uttryckligen pensionärer som möjliga familjehem. Vissa verksamheter tillämpar egna riktlinjer om ålder, men de är just verksamhetens egna. Det kommunen egentligen är ute efter är stabilitet och ork att finnas kvar över tid, och det är inte samma sak som ett årtal.

Det kommunen faktiskt tittar på

Om du skalar bort myterna landar bedömningen i några få saker som återkommer nästan överallt, oavsett vilken kommun eller verksamhet du pratar med.

Det första är tid. Ett barn som flyttar in behöver en vuxen som är närvarande, inte bara fysiskt utan mentalt. Det andra är stabilitet, alltså att ditt eget liv är i tillräcklig balans, ekonomiskt och känslomässigt, för att du ska ha något att ge. Det tredje, och kanske det viktigaste, är känslomässigt utrymme: förmågan att förstå och tänka kring en annan människas känslor och reaktioner, särskilt ett barn som ofta bär med sig svåra erfarenheter. Till det kommer, hos de flesta men inte som lagbokstav, att barnet bör kunna ha ett eget rum.

Det du inte behöver ha är en perfekt bakgrund. Utredningen letar inte efter felfria människor, utan efter vuxna som är trygga, ärliga och beredda att samarbeta med socialtjänsten över tid.

Hur det känns när utredningen väl börjar

Många föreställer sig utredningen som ett förhör där man ska bli genomskådad. Så brukar det inte kännas. En vanlig väg ser ut ungefär så här.

Du hör av dig och blir inbjuden till ett första samtal. Tidigt använder många kommuner ett verktyg som heter BRA-fam, en enkel inledande bedömning som Socialstyrelsen tagit fram, för att se om det är läge att gå vidare med en djupare utredning. Ungefär fyra veckor efter första kontakten brukar ett hembesök planeras in. Då kommer en utredare hem till dig, tittar på hemmet och pratar med dig, och med resten av hushållet, i lugn takt. Du får lämna en referens per vuxen, ofta någon från arbetslivet som en nuvarande eller tidigare chef eller kollega, som utredaren sedan kontaktar. Du blir också ombedd att beställa registerutdrag, i praktiken från polisen, socialtjänstens egna register, Kronofogden, Försäkringskassan och ibland Transportstyrelsen.

Själva utredningen tar ofta någonstans mellan fyra och åtta veckor, sedan följer beslut och, om det blir aktuellt, matchning mot ett barn. Notera formuleringen: om det blir aktuellt. Att bli godkänd som familjehem är inte samma sak som att direkt få en placering, och ingen kan lova dig ett barn. Det är en ärlig sak att veta redan från början.

Om du känner igen dig

Det finns ingen mall för hur ett bra familjehem ser ut. Det finns ensamstående i hyresrätt som är precis rätt, och det finns par i villa som inte är det, och tvärtom. Poängen med att avliva myterna är inte att säga att alla kan bli familjehem, för det stämmer inte och vore oärligt. Poängen är att låta rätt personer stanna kvar vid tanken tillräckligt länge för att ta reda på hur det ligger till, i stället för att stänga dörren på en felaktig premiss.

Ett bra första steg kräver ingenting av dig. Prata med din familj eller de du bor med om hur ni faktiskt skulle uppleva att ha ett barn till hemma. Läs Socialstyrelsens sidor om familjehem, som är skrivna för vanliga människor och inte för yrkesfolk. Och om du vill veta mer utan att binda dig till något kan du göra en intresseanmälan. Den är inte bindande, den öppnar bara ett samtal.

Källor: Socialstyrelsen, Min insats: Familjehem och Socialstyrelsen om BRA-fam.